Sitter i vardagsrummet med Isac och kollar på Westworld. Vi är nu på säsong två av två av denna sjukt knasiga serie. En knasig serie med en massa spännande twistar. Tycker nog säsong två är bättre än ettan i alla fall för ettan var så himla förvirrande för mig. Säsong ett är mer som en lång ”förklaring” och i säsong två börjar det liksom hända grejer.
Nåväl. Vi sitter i vardagsrummet och Liv sover i sovrummet. Poängen med detta inlägg var att skriva hur mycket jag saknar henne och hur mycket jag älskar henne. Det är helt galet att någon kan betyda så mycket och få en att känna sådana här känslor. Det liksom pirrar i magen när jag tänker på henne. När jag tänker på att vi ska mysa och ha så kul när hon vaknar.
Någon. Min dotter. Min älskade, underbara dotter.. <3