Isac och jag sitter vid köksbordet och pluggar – han med en skål ananas och jag med en skål chips. Jag ska bli lika duktig som han en dag. Jag lovar.
I höstas var jag sockerfri i en hel månad. Då menar jag verkligen heeelt sockerfri – jag åt varken godis, chips, choklad, bullar, kakor, pasta, ris eller bröd. Det var riktigt underbart och väldigt befriande. Anledningen till varför jag började igen var att både mormor och Ingy fyllde jämnt (75 respektive 80 år) samma dag som Isac och jag hade vår 5-årsdag, och att Frida dessutom fyllde 30 år samma helg. Med andra ord så var det fullt med kalas och firande och jag ville såklart också vara med och gotta mig lite.. och med det så gick jag dumdristigt in i den berömda sockerfällan. Himla typiskt när det ändå hade gått så otroligt bra.
Jag minns dock att jag inte alls njöt av sockret från början. Ni vet den där första tuggan man tar som liksom blir som en liten orgasm i munnen? Den var inte alls god, inte alls tillfredsställande. Jag åt liksom mest bara för att. Det dröjde dock inte länge innan beroendet hade nästlat sig in i min hjärna och jag började längta igen. Längta efter den där chokladbiten eller den där godispåsen. Så dumt.
Eftersom den första tiden vid återförandet av sockret egentligen inte ens var särskilt tillfredsställande så känner jag nu att av just av den anledningen är det inte värt att äta sött hela tiden. Jag menar – min kropp och hjärna var ju egentligen inte ens intresserade? Det var ju inte ens så gott? Varför är det så nu då? Det är ju typ som att man tvingar sin kropp till att tycka om det.
Den största anledningen till att sluta med sockret är dock att jag, när jag var sockerfri, kände att jag blev så otroligt mycket piggare och gladare utan. Den första helgen med socker efter en månad utan var som ett sömnpiller. Jag fick inte den där mytomspunna sockerkicken – istället blev jag trött som en gnu. Mja. Man märker verkligen vad sockret gör med ens kropp och det är inte bra grejer kan jag säga. Sen är det klart att man (jag) ska kunna njuta av en kaka då och då, men att mata kroppen med socker varje dag är faktiskt ren idioti. Summan av kardemumman är att jag måste ransonera en aning!