Sitter och försöker få ork till att plugga men min hjärna tänker på tusen miljoner grejer samtidigt så jag får bara ångest och sug för att kolla upp allt annat förutom plugget.. Dock så är det ändå viktiga saker som jag kollar upp, men ändå.
Anyways så är det dag tre med Treo till frullen så jag måste verkligen ta och tagga ner nu känner jag. Himlans, himlans skönt att det bara är typ en och en halv vecka kvar tills skolan är slut och baby dessutom kommer hem! Wiiie! Lite stressigt dock att försöka hinna plugga så att man kanske kan sätta ett G för en gångs skull haha.. 2015 var det tuffaste jävla året i mitt liv och 2016 har varit tusen gånger bättre på så många plan, men även om livet är bättre så måste jag jobba mig från botten – så jag har en del att jobba igen så att säga. Bildligt talat så är det ungefär som att springa i en superbrant uppförsbacke med två brutna fötter, astmaanfall och lava som bubblar från botten och högre och högre upp i snabbare takt än vad jag kan springa. Jepp!
Men jag kör på och har gett mig fan på att jag ska fixa det här! Jag har redan bevisat för mig själv att jag är en kämpe – jag satte tre omtentor på två veckor i vintras, jag är fortfarande kvar på programmet (trots dålig start som fan) och jag tänker inte ge upp, jag lyckades fixa körkortet mitt i alltihopa, jag tog mig igenom en depression i höstas som psykoterapeuten klassificerade som “måttligt till djupt deprimerad” (vilket, för att ge er lite perspektiv, motsvarar fyra av fem på hennes depressions-skala) och jag gjorde det utan att behandla mig med antidepp, trots att psykoterapeuten och läkaren tyckte att jag skulle ta det, jag hänger kvar trots skov i min sjukdom samt justeringar i medicineringen, jag har tagit mig igenom djupa psykiska påfrestningar på grund av mitt håravfall i höstas och vet ni vad; Isac och jag har klarat av ett helt läsår på distans!!!!! En hel tredjedel av hela utbildningen!! Det är helt sjukt!
Okej det har inte varit lätt, det kan jag tala om för er, men vi har ändå lyckats so far! Jag skulle dock aldrig någonsin i hela mitt liv rekommendera distansförhållande i mer än typ tre månader (tre månader för det kan faktiskt vara skönt och bra för förhållandet att lära sig att leva utan varandra litegrann igen, att lära känna sig själv lite igen och att sakna varandra på ett helt annat sätt – och tro mig; när man väl ses så är laddningen oslagbar! ;))
Hursomhelst så väger de negativa sidorna av ett distansförhållande och kärleken väldigt lika i vågskålen – och det är där som man verkligen får prövas och se om man klarar av det. Man kan tro att kärleken ska övervinna allt, och det kan den säkerligen göra, men det är en otroligt fin gräns det där. Det är fruktansvärt svårt att känna att det är värt det när man ser de dåliga sakerna, speciellt när man fastnar i en liten depp-period och bara ser det negativa, vilket också är väldigt lätt gjort. Något som är oerhört otroligt viktigt att inte glömma bort allt det fina med kärleken och varandra, och det är också så himla viktigt att se den stora helhetsbilden – att se framtiden man kommer få sedan. Av egen erfarenhet så vet jag att det är bra mycket lättare sagt än gjort att se framtiden ihop och att glädjas åt den, för man lever ju trots allt i nuet, och det är absolut inte är någon tröst just då att man kan få ha det hur bra som helst om typ två år. Praktiken är ju inte lika logisk och enkel som man vill, tyvärr.
Men kärleken är envis och tålmodig. Den där känslan man får när man ser varandra igen, när man får titta varandra i ögonen, hålla om varandra, prata och skratta med varandra, kramas och pussas – den känslan är oslagbar. Den känslan gör allt så otroligt himla mycket värt det.
Okej jag kan verkligen konsten att glida iväg lite väl mycket när jag väl skriver, jag hade ju faktiskt bara tänkt att skriva om min dag hittills haha. Nåväl, nu ska jag ta tag i skolan i alla fall! Financial economics, here I come! Puss och kram på er godingar!