Work it, make it, do it makes us harder, better, faster, stronger.
Innan Isac flyttade till Uppsala var jag lite bitter över att jag aldrig skulle få bo själv. Aldrig eftersom att jag flyttade direkt från mitt flickrum och hem till honom, mitt livs kärlek, som jag skulle bo tillsammans med för resten av mitt liv. Bitter för att en kompis mamma en gång sa att ensamtiden när man bor själv är den viktigaste biten i ens liv, den biten då man lär känna sig själv och lär sig att verkligen stå på sina egna ben.
Jag kände mig länge lite deppig över att läget var som det var och jag var avundsjuk på Isac som hade bott själv, som hade fått lära sig mer om sig själv. Jag funderade flera gånger på om jag skulle skaffa en egen lägenhet bara för att få testa på. Inte för att vi skulle göra slut, inte för att jag inte älskade han mer, men för att helt enkelt få den där viktiga biten. Det blev ju såklart inget med det.
Men så kom dagen då Isac blev antagen på universitet på annan ort. Dagen då vi bestämde oss för att detta var hans chans och att han och vi verkligen skulle försöka fixa det – både för hans skull och för vår skull. Och sen kom dagen då han faktiskt åkte iväg för första gången och “lämnade mig” ensam. Då ville jag det inte längre. Jag ville inte att han skulle åka, jag ville inte bo särbos. Jag ville helt plötsligt inte alls bo själv.
Dagarna gick och jag tyckte inte för en sekund att det var kul att bo själv. Jag ville inte alls lära känna mig själv. Absolut inte stå på egna ben. Jag deppade ihop totalt. Inget var roligt. Veckorna gick också, och likaså månaderna.
Nu har det gått sju månader sen han åkte och även om jag hatar att vara särbos, även om jag mer än allt annat vill att han ska komma hem igen så att vi kan få bo ihop och leva ihop som förr, så är jag så otroligt tacksam för att jag har fått den här chansen. Någonstans på vägen av all deppighet så växte jag som person och lärde mig att just stå på egna ben. Att vara själv och att faktiskt tillslut njuta av det. Jag trodde aldrig för ett halvår sedan att jag någonsin skulle kunna känna så. Att kunna njuta av att vara ensam? Att kunna leva på egen hand? Jag? Javisst! Vilken resa! Fy farao vad jag är stolt över mig själv!
Sen att jag saknar mitt hjärta varje sekund, att jag längtar som en tok tills varje gång vi ses, att jag knappt kan bärga mig till sommaren och att jag hoppas av hela mitt hjärta att vi ska kunna fortsätta bo ihop till hösten och framåt efter sommaren är en helt annan sak. Jag är tacksam för att jag har fått prova på “bo själv”-biten men nu får det faktiskt räcka. Jag vill ha min älskade tillbaka hem till mig på heltid! <3
I will love you forever and ever and ever..