Tjena klagomuren!


Kaffe i måndagsmuggen, Desperate Housewives på TV och nytt nummer av favorittidningen 🙂 Deeeet är mitt stillsamma liv i ett nötskal det. Dags för andra dropp-omgången på Näl på torsdag – hoppas att det hjälper avsevärt. Nog för att det är mys att mysa men nu har jag varit borta från jobbet i fem veckor och jag dööör snart av tristess.. Dessutom är det fan inte kul att mysa själv. Det enda jag gör om dagarna är att vänta på att Isac ska komma hem och det känns.. lame. Försöker sova så länge som möjligt för att slippa vara uttråkad, försöker lägga mig så tidigt som möjligt (mest för att det är pisstråkigt att vara vaken mitt i natta när Isac sover), men med tanke på att jag sover/vilar så mycket så är det svårt att somna. För att inte tala på att jag har knaprat kortison i över tre månader – är trött som FAN på att vara svullen som en gris i ansikte/på fingrar och kropp och att ha energi fast ändå inte.

Vill se ut som en människa.

Vill komma ut bland folk (eller ha orken och hälsan för det i mer än fyrtio minuter typ), vill jobba, vill träffa vänner (och orka göra det någon annanstans än hemma) och kollegor, vill tjäna pengar, vill leeeevaaaaa normalt. Så nu håller jag verkligen tummarna för att det blir väääldigt mycket bättre från och med torsdag 🙂

Det gäller att hålla skenet uppe.

Det är jobbigt som fan att ha en “osynlig” sjukdom. Nog för att jag inte berättar för någon ändå typ, men ingen fattar oavsett. Ingen förstår hur fysiskt och psykiskt påfrestande det är. Ingen förstår heller att det är en sjukdom som går i dalar under dagarna och att jag kan leva ett normalt liv IBLAND UNDER DAGEN. Jag kan inte planera för mycket, för sjukdomen är spontan, samtidigt som jag inför små tillställningar måste planera som fan. Att alla småsaker jag gör med andra personer betyder sjukt mycket stress, planering och påfrestningar.

Jaja. Det viktigaste är att jag har min familj, min Daniel och några goda vänner. Tack för att ni finns. Det betyder så jävla mycket ❤️

Fånge i min egen kropp. Men ändå ska jag inte klaga, för det kan vara sååå mycket värre. Och jag ber till varenda Gud i världen att det inte ska bli värre. Men rädd är jag, det kan jag sannerligen inte förneka.

One thought on “Tjena klagomuren!”

  1. Men love ? snart blir det bättre och klagomur, ja det finns vi här för 🙂 det vi kan och det du orkar med! Du är iallafall älskad och det finns många runt om dig 🙂 förstår att det är jobbigt och tungt men du är stark som orkar bära upp det!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *